Besöket inleddes med presentation av Askölaboratoriets verksamhet av Lena och Nils Kautsky, som med deras långa erfarenhet på ön kunde ge liv åt de långa dataserier som de berättade kring. Från 70-talet och framåt har de själva både data och egna erfarenheter. Men om vi trodde att de skulle ge ett skräckscenario för Östersjöns framtid, blev vi besvikna.
I stället fick vi förståelse för hur unikt detta innanhav är och vilka spännande krabater som lurar där nere under ytan. Löja, stubb, simpor, spigg, lake, gädda, bult…
”Det är färre arter här än på Västkusten, det beror på att det inte är så många arter som lyckats tränga i Östersjön och anpassa sig till det mycket sötare vatten som vi har här”, förklarar Lena Kautsky.
”Det gör också att de blir mer sårbara”, fortsätter Nils Kautsky. ”Om en art slås ut får det stora konsekvenser”. Han skickar sedan runt en burk med sin egen favoritart, blåmusslan, som han ägnat stor del av sin forskning åt.
”Blåmusslan här är mycket mindre än på Västkusten. Ändå står alla dessa musslor av 75% av vikten av alla djur Östersjön. Och på ett år har de renat allt vatten – att jämföra med det naturliga utbytet som är 30 år!”
Sedan berättade Ellen Schagerström om den art som bara finns här i Östersjön och som hon själv varit med om att upptäcka: Smaltången.
”Smaltången är speciell. Den kan föröka könlöst sig genom att placera kloner, eller sticklingar, på stenar eller varhelst den kommer åt. Det gör att vi har hittat en och samma honplanta över stora delar av Bottenhavet från Öregrund till Umeå.”
Lena Kautsky fyller i och beskriver hur blås- och smaltång bildar stora skogar i Östersjöns vikar och plantorna kan bli uppåt 50 år gamla. Samtidigt är de hotade av övergödningen.
”Ju mer näring vi släpper ut i vattnet från till exempel jordbruk och avlopp, desto mer plankton blir det i havet. Detta förhindrar ljusinsläppet som är avgörande för att tången ska växa och föröka sig.”
Även giftiga båtbottenfärger är ett hot mot tången.
”Vi har sett att det känsliga stadiet när blåstången förökar sig inte fungerar i närheten av en båt som målats med giftfärg. Det räcker med en båt i en vik!”
Och varför är tången så viktig då? Ellen Schagerström fortsätter.
”Förutom att fånga in koldioxid och bilda syre, fungerar tångens förgreningar som skydd åt smådjur och fiskar i havet. En tångruska är som ett bostadshus – det ger skydd, värme och liv. Där vi får mindre tång får vi också mindre av annat liv i havet.”
Efter rundvandringen var det dags för medhavd lunchsallad i solen. Och därefter hade SEI-forskarna Maria Osbeck och Kim Andersson förberett var sin presentation om hur olika mål i FN:s nya globala hållbarhetsagenda, ”Agenda 2030”, hänger samman.
Maria Osbeck betonade att det är viktigt att förstå hela sammanhanget. Och hon tog de storskaliga palmoljeodlingarna i Indonesien som exempel. Odlingarna är visserligen ett yteffektivt sätt att hitta ersättning till fossil olja. Men det kräver att aktörer i leverantörskedjan är villiga att tillföra medel att säkerställa en hållbar produktion. Vi har fortfarande en lång väg tills palmolja kan klassas som hållbar. Regnskogar skövlas fortfarande med artdöd som följd – orangutangen är kanske den mest kända arten som hotas. Ursprungsbefolkningars rättigheter körs över och vattenbrist blir ett faktum. Palmolja finns idag i ungefär hälften av produkter vi köper i matvaruhandeln. I margarin, kakor och godis, men också i smink, ljus och rengöringsprodukter.
Kim Andersson berättade om något vi tar för givet, att ha tillgång till en toalett. Just sanitetsfrågan är en av de mest komplexa att arbeta med. Samtidigt kan förbättrad sanitet och avfallshantering potentiellt bidra till fattigdomsbekämpning, jämställdhet, innovation, ekosystem och hälsa. Han visade att med mer hållbara sanitetslösningar med kretsloppstänkande, där avfallet blir till näring eller energi, faktiskt kan bidra direkt eller indirekt till 14 av de 17 hållbarhetsmålen. Men då är det viktigt att vi hittar synergier i stället för intressekonflikter mellan de olika målen. Svårt men viktigt.
Trötta och fullmatade med kunskap, gick vi ombord på båt och därefter buss. Kim och Maria avslöjade svaren på den frågesport vi hade kämpat med på vägen ut. Och vi slutade med att diskutera hur vi kan göra mer på vår arbetsplats och i våra vardagsliv för att bidra till ett friskare hav och må bättre på köpet. Det finns så mycket som är värt att bevara, så mycket som lurar under ytan…
Bakgrund: Projektparter i samverkansprojektet Antropocen – Människans scen är Dramaten, Riksteatern och SEI (Stockholm Environment Institute). Stockholms universitet har varit aktivt i tidigare faser av projektet och därför ser man gärna samarbeten på olika sätt även nu. Projektet har i denna fas stöd från VINNOVA.
Text: Eva Krutmeijer
