Artikeln publicerades i Svenska Dagbladet 1 augusti 2020.

Sverige har under lång tid brottats med allvarliga miljöproblem i sina kusthav. Under våren har larmsignaler kommit om kraftigt utarmade strömmingsbestånd vid östkusten. Men istället för att skydda kustbestånden menar regeringen att inga åtgärder bör vidtas som reaktion på de nya rapporterna, och hänvisar till bristande vetenskapliga bevis.

Vi är tre forskare som nyligen har visat att det svenska havsmiljöarbetet trots fortsatta utmaningar ändå har varit ganska framgångsrikt, med viktiga undantag. I fall där riktade insatser har gjorts och följts upp har ofta en tydlig förbättring också skett. Men ett område där sådana insatser har lyst med sin frånvaro är just hanteringen av fiskbestånden.

 

Strömming eller sill är ur såväl kommersiell som ekologisk synvinkel Östersjöns dominerande fiskart. Den utgör både bytesfisk för många djur och utövar ett predationstryck på djurplankton och bottendjur och ibland även på fisk. Strömming tycks viktigare som föda åt torsk än alternativet skarpsill. I enlighet med riksdagens riktlinjer om ekosystembaserad fiskeförvaltning, fastställda i havsmiljöförordningen, borde strömmingen således förvaltas med särskild omsorg.

Strömmingen har under mycket lång tid utgjort en viktig del av den lokala ekonomin och var under medeltiden en betydande handelsvara. Framväxten av utskärsfisket längs östkusten under 1200-talet sammanfaller med anläggningen av en lång rad städer, inte minst i Mälardalen. Till skillnad från västkustens ”sillperioder” har strömmingsfisket längs östkusten varit en stabil källa till ett högkvalitativt livsmedel. Svält har förmodligen aldrig förekommit i ett landskap som Roslagen.

 

Idag sviktar sill- och strömmingsbestånden i Östersjön på ett sätt som måste ses som historiskt unikt. Vid sidan om de stora populationerna i öppna havet har kusten sin egen problematik. Här tycks nedgången vara särskilt tydlig och småskaliga fiskare vittnar om dramatiskt sämre fångster. Problemets omfattning har länge kommit i skymundan då det saknas en egentlig övervakning av de kustnära strömmingsbestånden.

Det alltmer omfattande industrifisket, där strömming blir till djurfoder på en internationell marknad, har pekats ut som orsak till nedgången. Näringsminister Jennie Nilsson har dock, trots kritik från ledamöter i miljö- och jordbruksutskottet, försäkrat sin tilltro till förvaltningen av strömming/sillbestånden. Regeringen hävdar att industrifisket inte kan göras ansvarigt förrän det vetenskapligt har påvisats ett samband mellan det storskaliga fisket och kustbeståndens tillstånd.

Det anses vidare saknas belägg för förekomsten av lokala kustbestånd, trots att strömmingslek i skärgårdarna är välkända fenomen och trots att studier av den kustlevande strömmingens begränsade vandringar och genetik stödjer teorin om lokala bestånd.

Nilsson får understöd av miljömärkningsorganisationen MSC i sin argumentation för att det storskaliga strömmings- och skarpsillsfisket är miljömässigt hållbart. Linnea Engström vid MSC menar att certifieringen är vetenskapligt driven, och därmed inte kan ta hänsyn till något annat än det som vetenskapen med säkerhet kan säga idag. De hävdar alltså en sorts omvänd försiktighetsprincip. Det som inte kan bevisas vara dåligt för miljön, kan etiketteras som ”grönt”.

 

De kunskapsteoretiska resonemang som både politiker och MSC använder är tvivelaktiga. Att för ett visst fiskslag i ett visst område kunna visa ”vetenskapligt” att fluktuationer i beståndsstorlek beror på uttaget av fisk i samma område, är i praktiken omöjligt.

Fiskets roll har diskuterats sedan 1800-talet med Thomas Henry Huxley som den legendariske optimisten – han ansåg havens fiskresurser ”outtömliga”. Men mer än hundra år av beståndsanalys och storskaliga experiment i form av fiskestopp under världskrigen har visat att man på mycket goda grunder kan anta att fiske har en stor påverkan på bestånden.

Att efterfråga mer forskning för att undvika jobbiga beslut här och nu är också en vanligt förekommande taktik för ekonomiska intressen att försvara fortsatt business as usual. Tobaksindustrin lyckades med detta argument under årtionden hävda att det inte var tillräckligt bevisat att rökning orsakar lungcancer. Av samma skäl har nödvändiga åtgärder mot klimatförändringar länge skjutits på framtiden med hänvisning till att forskarna inte varit överens. Att mer forskning på ett oproblematiskt sätt skulle leda till bättre politiska beslut har visat sig vara ett felaktigt antagande. Lärdomen handlar snarare om vikten av att inse när tillräcklig kunskap finns för att agera utifrån försiktighetsprincipen – för att undvika ett värre ont.

 

Just försiktighetsprincipen är också ett ledord vid de pågående förhandlingarna i FN för att skydda marin biodiversitet, så att bevis efterfrågas för att påvisa att en verksamhet är hållbar, snarare än tvärtom. Regeringens agerande i strömmingsfrågan går rakt emot detta nyare resonemang, trots att Sverige har tagit på sig en ledande roll i havsfrågan på FN-nivå (tillsammans med Fiji).

Naturligtvis behövs andra faktorer än fisket för att förklara komplexa samband i havet. Det kan tänkas att strömming växer sämre än tidigare eller att klimateffekter börjar märkas. Men i de allra flesta fall har det visat sig att fiskets roll är betydande.

Det som nu sker hotar att spoliera mer än femtio års miljöarbete längs östkusten. Utan strömmingen som näringsbas försvinner sälar, fåglar och rovfiskar. Vill vi verkligen riskera ett övergrepp på hela kustekosystemet för att hålla liv i industrifiskets jakt på foderfisk, en verksamhet som inte ens torde vara lönsam om de klimatskadliga bränslesubventionerna togs bort?

 

Henrik Svedäng
docent i marin ekologi, Östersjöcentrum, Stockholms universitet / Havsmiljöinstitutet, Göteborgs universitet
Susanna Lidström
forskare i miljöhistoria, KTH
Sverker Sörlin
professor i miljöhistoria, KTH