Denna debattartikel publicerades på Svenska dagbladet Debatt 1 juni 2019 som en replik på en artikel införd 29 maj.

Det är bra att Sveriges yrkesfiskare också oroas över torskens utveckling i sydöstra Östersjön (SvD Debatt 29/5). Ju fler vi är som uppmärksammar denna extremt kritiska situation, desto större är chansen att våra politiker i Sverige och EU agerar för att rädda detta unika bestånd.

Samtidigt är det viktigt att lägesbeskrivningen blir korrekt – och i det avseendet är Peter Ronelöv Olsson fel ute när han använder sälen som slagträ mot miljöorganisationerna.

Dels är det svårt att se hur dessa organisationer skulle utgöra ett ”hot mot torsken”, dels är Olssons beskrivning av sälproblemet felaktig.

Torskbeståndets tillväxt började minska redan under mitten av 1990-talet medan sälparasiter blev ett problem först i början av 2010-talet. Därmed inte sagt att problemet är oviktigt. Det är mycket möjligt att det nu förvärras av att torsken redan är i dålig kondition. Men sälen och de parasiter den sprider kan inte ses som varken huvudproblemet eller huvudorsaken till torskens kris.

Torskens årliga produktionsöverskott har gått ner kraftigt på grund av minskad individuell tillväxt. Genom att upprätthålla ett för högt fisketryck vid låg tillväxt har man så att säga tagit av kapitalet istället för av avkastningen. Detta har medfört ett allt mindre torskbestånd och en helt förvriden storleksfördelning med nästan bara små torskar. Nu minskar även rekryteringen vilket gör läget än mer akut. De möjligheter till återväxt som tidigare fanns har försvunnit.

Övergödning och syrefria bottnar är reella problem – men ska heller inte överdrivas. Torsken är i dag koncentrerad till de södra delarna av Östersjön, medan syrebristen är störst i norra Östersjön. Syreförhållandena i södra Östersjön, mellan tyska kusten och Hanöbukten där torsken leker, är förhållandevis goda – och har så varit under de senaste 40 åren. På grundare områden än 50 meter är förekomsten av bottendjur god.

Orsakssambanden rörande torskens låga tillväxt är delvis oklara. Men vi vet till exempel att torsken lider av brist på mat. Därför är det väldigt problematiskt att en stor del av fisket efter sill och skarpsill – torskens viktigaste bytesfisk – sker i just de områden där de svältande torskarna finns. I norra Östersjön finns fortfarande god tillgång på sill och skarpsill. Men där finns ingen torsk.

Ett förslag som funnits sedan åtminstone 2012 är att förlägga skarpsillsfisket till norra Östersjön för att garantera torsken mer mat. Men än så länge har detta inte omsatts i politik och praktik.

I onsdags rekommenderade ICES att ett tillfälligt fiskestopp införs på det östra torskbeståndet nästa år. EU:s fiskeministrar bör följa detta råd när de möts efter sommaren. Vi förutsätter att landsbygdminister Jennie Nilsson kommer att driva den linjen för Sveriges räkning; särskilt mot bakgrund av att samtliga riksdagspartier så sent som i våras i Östersjöcentrums enkät skrev under på att forskningens fångstrekommendationer bör följas ”även om det innebär ekonomiska förluster för yrkesfiskare och i slutänden resulterar i att det blir färre aktiva fiskare”.

Vidare bör fiskeministrarna också se till att mer av sill- och skarpsillsfisket flyttas till norra egentliga Östersjön. 

Långsiktiga åtgärder för att minska tillförseln av näring och farliga ämnen är naturligtvis också viktiga, vilket Peter Ronelöv Olsson påpekar. Och att se över förvaltningen av säl kan också vara vettigt. Men torskens kris är här och nu. Om vi ska ha en chans att åter se ett livskraftigt torskbestånd i Östersjön krävs kraftfulla åtgärder som gör skillnad. Till dessa hör inte att fokusera på miljöorganisationer och sälar.

Nu krävs det framför allt att de vetenskapliga fångstrekommendationerna blir verklighet nästa år. Dessutom bör mer av sillen och skarpsillen i sydöstra Östersjön lämnas kvar i havet så att den kan föda våra torskar istället för att bli foder till norska laxodlingar.

Christoph Humborg
professor i biogeokemi och vetenskaplig ledare vid Stockholms universitets Östersjöcentrum
Henrik Svedäng
docent i marinekologi, Stockholms universitets Östersjöcentrum
Sofia Wikström
docent i marinekologi, Stockholms universitets Östersjöcentrum