Blåstång, Fucus vesiculosus, är en nyckelart i Östersjön, eftersom den är en flerårig stor brunalg som ger en livsmiljö för många arter, både som skydd och föda.
Under 1970- och 1980-talen påverkades blåstången negativt av övergödningen. Kraftiga algblomningar och minskat siktdjup resulterade i att solljuset inte räckte till för plantornas överlevnad, framför allt på djupare vatten. Mycket näring i vattnet gynnade också snabbväxande fintrådiga alger, vilket minskade möjligheterna för befruktade blåstångsägg att hitta en tom yta att fästa sig vid.
Under de senaste decennierna har det gjorts stora ansträngningar för att minska tillförseln av näringsämnen till Östersjöns kustområden. Detta har lett till minskade halter av kväve och fosfor och ökat siktdjup, vilket varit positivt för blåstången och dess möjligheter att återetablera sig på djupare vatten. Men förutsättningarna för återetablering skiljer sig åt i olika kustmiljöer och därför är det viktigt att undersöka vad som krävs för att kunna återställa blåstångspopulationer där de försvunnit eller minskat.
Flera fältexperiment
Forskarna Lena Kautsky, Ellen Schagerström och Susanne Qvarfordt vid Stockholms universitet har genomfört ett flertal längre fältexperiment med blåstång, bland annat vid Askölaboratoriet i Trosa skärgård. I en nyligen publicerad artikel i Botanica Marina har de sammanställt kunskapen om vilka faktorer som är viktiga för att kunna återetablera blåstången i Östersjön.
Ett unikt fältexperiment visar att det tar ungefär dubbelt så lång tid, 4-5 år, för blåstång att nå reproduktiv ålder i Östersjöns bräckta vatten, jämfört med i mer marina miljöer, där det endast tar 2-3 år.
– Det betyder att det kan vara effektivare att plantera in redan reproduktiva blåstångsplantor för att förstärka ett bestånd. Om man sår ut befruktade ägg tar det många år innan de kan föröka sig för första gången, säger Ellen Schagerström.
En förutsättning för att inplanteringen ska lyckas är dock att salthalten är tillräckligt hög för en lyckad befruktning, det vill säga minst 4-5 promille.
Rena ytor underlättar
Andra fältförsök med blåstång visar att etablering och överlevnad ökar om ”såningen” sker på rena ytor, utan påväxt av fintrådiga alger. Om ytorna är beväxta med rödalgen
havsstenhinna, Hildenbrandia rubra, som är en vanlig art på stenar och klippor i Östersjön, är chansen också betydligt mindre att groddplantorna överlever.
– När man planerar en restaurering av blåstång är det viktigt att undersöka både mängden av påväxt vid förökningstillfället och vilka arter som är vanliga i området, konstaterar Lena Kautsky.
Förstudier krävs
Ytterligare en faktor att ta hänsyn till är vilka arter av betare det finns på platsen och i hur stora populationer. Stora mängder tånggråsuggor kan till exempel lokalt beta ner ett bestånd av blåstång och båtsnäckor äter gärna upp de nya millimeterstora groddplantorna.
Resultaten från de olika genomförda studierna där blåstång transplanterats in i övergödnings- och salthalts-gradienter visar tydligt på behovet av att förstudier av de lokala förutsättningarna görs, menar forskarna. Det räcker inte med att salthalten är tillräckligt hög för befruktning och att det finns tillgång till ljus och lämpligt bottensubstrat.
– Flera faktorer måste studeras i fält för att förstå de lokala förutsättningarna och kunna bedöma om en restaurering av blåstång kan genomföras och i så fall hur, säger Lena Kautsky.